Och swisch så har man laggt ännu en helg bakom sig. Hela slutet av den här veckan har en mycket underlig känsla av tomhet infunnit sig. Det var som vanligt svårt att beskriva något så subtilt tills jag hörde följande textrad som verkligen kändes perfekt formulerad...




> "Why are we so alone? Even with company..." <

Vet inte varför man det för någon minut kändes det som att jag, narcissisternas okrönte konung fick lite perspektiv på saker och ting. Men det är ganska sent och jag är trött med så kanske hoppas jag på för mycket ;)

Det är tyvärr allt jag orkar åstakomma idag :) Puss

/Björn "Buttercute" Eriksson